Två norska, kristna systrar i 75-årsåldern åker flume ride på Skara Sommarland. Den ena systern skadar sig så illa att hon inte får sitta på sju veckor och hon börjar fundera på att bosätta sig i trakten. Vid en lägenhetsvisning upplever båda systrarna att det fula fruktstilleben som hänger i köket är ett tecken från Gud. De köper lägenheten och hos mäklaren får de nästa uppenbarelse: säljaren är på pricken lik deras storasyster som tog livet av sig 30 år tidigare.
Redan här hade stoffet räckt. Men Maria Fredriksson hänger sig fast vid systrarna och en historia som utvecklar sig åt helt omöjliga håll, och till och med förvirrar henne själv.
Hade hon slutat i tid hade hon fått en perfekt och gripande dokumentär om syskon som finner varandra efter ett helt liv och tvillingpar som blivit separerade vid födseln för att komma undan de nazistiska ockupanternas tvillingexperiment. Det är ”Miraklet i Gullspångs” första historia, huruvida den är sann har jag tyvärr ingen aning om.
Maria Fredriksson tvingas släppa kontrollen och den svala rollen som frågvis dokumenterare. Gradvis blir hon själv en del av intrigen, glidningen är suggestiv och elegant.
På samma sätt som succépodden ”Welcome to S-town”, eller för den delen kultklassikern ”Grey Gardens”, visar sig huvudpersonerna vara ytterst opålitliga. Förmodligen för att verkligheten oftare än man tror är mer utflippad än fiktionen.
Små lögner här och ett skelett i garderoben där. Plötsligt har ett liv blivit en osannolik berättelse. Lägg till det vad sökandet efter gemenskap och uppmärksamhet kan få människor att göra. Att få tro på något.
”Miraklet i Gullspång” prisades på Tribeca-festivalen för klipparbetet, och nog är det bra. Så som foto, musik och den tålmodiga intervjutekniken. Men framförallt är det modet att våga fortsätta, när den perfekta historien går en ur händerna, som imponerar allra mest.
Mot slutet vet jag absolut ingenting, vad som är sant och falskt är upplöst. Jag känner mig lyckligt överkörd av intryck och inser att jag sitter med munnen på vid gavel.